typ trettionånting

nu har jag bara 2 dagar kvar i min etta, i min singelbostad.
2 dagar kvar av bara jag. av egentid. av att bestämma själv o slippa kompromissa.
sen ska jag dela mitt liv med den människa som värmer mitt hjärta.
o om ytterligare några veckor kommer våran lilla skapelse till världen o vänder upponer på våra liv.
ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen...
det är en svindlande tanke som jag både fascineras o skräms av på samma gång.
jag längtar.

skrev detta inlägg förra våren men det är värt att upprepas.

våren - het på gröten

hänger på några forum för föräldrar på nätet. det finns alltid en tråd där man visar upp sina gravidmagar o alla som varit gravida tycker det är såååå vackert o fint o fantastiskt o längtar efter en ny gravidmage.

jag fattar ingenting. vad är det som är så fantastiskt? vad är det som är fint? jag längtar bara efter att få tillbaka min kropp igen!
klart att det är fantastiskt att det finns ett liv där inne men fint är det fan inte. det ser helt idiotiskt ut. jag tittar mig aldrig i spegeln. jag vill inte se. jag vill bara bli av med bollen.... o jag har ändå haft en problemfri graviditet. tänk om jag spytt i 20 veckor eller haft foglossningar? men nä,  jag har glidit genom det här precis som jag glidit genom det mesta här i livet. 
det är precis som om jag har en lista med saker som man ska gå igenom eller göra o efter varje sak finns en ruta att bocka av i. 
första lägenheten - check.
körkort - check.
utbildning - check.
barn - check.  
o när det är gjort är känslan bara... "jaha då var det gjort, dags för nästa sak på listan..."

jag hoppas o tror att jag bara kommer att glida genom förlossningen oxå. jag glider genom livet så varför inte liksom?



nya magbilder var visst önskade. ska fixa det.
o namnet? vi har bestämt oss för AGNES! men vi får om det är en agnes när hon kommer ut... sen har vi fått MARIA gratis genom våra släkter så nu behövs bara ett namn till.

tjingeling

dags att börja packa! flytten bär av till ystadgatan! tjoho!!
men fy fan för att packa med en badboll i vägen. blir tufft.

förra gången jag flyttade hjälpte INGEN av mina vänner till. denna gången hoppas jag att NÅGON ställer upp. jag behöver verkligen hjälp eftersom jag inte själv kan bära någonting.

åhh jag vill flytta nu! 

nä nu ska jag ta mig upp på vinden o hämta ner lite kartonger.
thats all folks. 

folk snackar. så är det. det kan man nog aldrig komma ifrån. roligast är nog ändå när människor inte vet nånting men ändå skapar sig slutsatser greppat från luften.
jag vet att en av dessa människor som skapat sig en av dessa slutsatser läser min blogg o till den människan vill jag bara säga att du har såååå fel! hahaha. det är nästan komiskt.

jag styr ingen. jag har inte för avsikt att skapa en "toffel" - en feg människa som gett upp sitt liv för någon annan. en toffel är det sista jag vill ha! jag vill ha en självständig individ vid min sida. en som kan tänka, tycka o göra som den vill. en sådan människa kan även ge mig den friheten o det utrymmet jag vill ha o behöver. o till min stora glädje så har jag det!

så för hans skull, lägg ner snacket. ni är verkligen helt ute o cyklar.
sen ska man visserligen ha i beräkning att saker o ting förändras. men det behöver inte bero på någon annan. så fungerar livet bara.

kommer ut på amiralsgatan, känner att jag har mycket styrka o ork kvar. sista kilometern nu. mina ben är starka, ingen benhinneinflammation gör sig påmind. jag har koll på min andning o min puls. adrenalinet gör mig lycklig. jag ökar. förlänger mina steg. jag svävar.

i mina hörlurar spelas världens bästa träningsmusik - danny!

åh vad jag längtar efter träningkläder o några kilometer i staden... finns ingen bättre terapi. eller träning.

nästa sommar SKA det banne mig bli några tävlingar. jag lovar mig själv här o nu.

till en vän.


jag var bra på att fly förut. så fort det blev jobbigt så drog jag.
jag sökte utvägar istället för trygghet o eftertänksamhet.
jag letade fel hos mig själv för att kunna skylla mitt beteende på det istället för att hitta sanningen om mig själv.
jag skyllde mitt hem o orten jag bodde på, som bovar i min miserabla tillvaro. 
jag hoppade på nya utbildningar o skulle hela tiden bli något nytt, nåt annat, nåt roligare, nåt bättre.

det fanns hela tiden en jakt efter något annat.
tills jag en dag insåg att jag inte kände mig själv.
vem är jag? jag hade levt så länge på flykt att jag inte längre visste vem jag var.

mina drömmar var så långt borta, gamla o omoderna o så ouppnåeliga att det fanns inget annat att göra mer än att skrota dom o drömma nya. nya drömmar förankrade i verkligheten. realistiska drömmar.

jag gjorde en djupdykning i mig själv. erkände saker för mig själv o för min omgivning.

jag insåg att staden jag bor i är inte slutgiltig men jag behöver den nu.
hemmet jag bor i är inte slutgiltigt men det är himla att ha nu.

jobbet jag har är inte slutgiltigt men jag behöver det nu.

på något sätt måste jag leva NU o HÄR. inte senare när jag gått den där utbildningen, inte senare när jag flyttat till det huset i den staden i det landet.
jag måste skapa något HÄR av det jag har o det jag kan o sen när jag är klar med det kan jag gå vidare. o då går jag vidare, då flyr jag inte. o det är en jävla skillnad.

det är ett jävla jobb att lyckas klura ut sig själv o förmodligen kommer man aldrig förstå sig själv helt o hållet. men att sluta fly o stanna upp i denna gråa staden man bor i kanske hjälpa en att finna ljusglimtar.
o dessa ljusglimtar kan hela en trasig själ.


jag vill inte bo i malmö i resten av mitt liv. jag kan inte påstå att jag gillar malmö särskilt mycket. men här finns alla verktyg för att skapa det jag behöver just nu. när jag kom på det infann sig ett oerhört lugn i min kropp. malmö är bara tillfälligt, en bit på vägen till något annat. det går inte att fuska sig till ett bättre liv. ta tillvara på det du har o bygg utifrån det. det är svårt att bygga saker med enbart luft o drömmar o en själ som flyger oroligt inom dig.