bästa smset i världen
äh fy faaan
-vadå, tror du mig inte?
-vad är oddsen att man skulle träffa på någon som blivit biten av en haj?
-ja ungefär lika stora som oddsen att jag är 25. hejdå!
sophie har aldrig varit mer snopen i hela sitt liv.
okynneshångel o champagne
vem fick drömjobbet? joooo JAG!!! fy fan så jävla bra jag är! sjukt snygg också!
det ska firas med champagne o okynneshångel med nån brat på kb i helgen! hahaha! fan va gött o bara hångla upp nån jävel o dra med hem!
vad är det dom säger?
the dramqueen strikes again!
slutet på killarna som verkligen betydde nåt. eller?
magnus sitter på stentrappan med ansiktet begravt i händerna. min långa, svartklädda dödsmetallare o numera fd pojkvän, sen 5 minuter tillbaka, gråter stilla. allt jag vill göra är att gå tillbaka i tiden o ta tillbaka allt jag sagt. ta honom i min famn o be om förlåtelse. men jag står med armarna i kors o är alldeles för stolt för att medge att jag hade fel. jag vill inte alls göra slut. orden växer sig stora inom mig o jag vill bara få ut dom men jag förblir tyst.
världens finaste magnus gråter över mitt misstag o jag ångrar det där än idag.
upplandsgatan, malmö, 1996:
tiden har kommit, det är dags. nu finns ingen återvändo. flera månders vetskap står slutligen framför oss. o alla bilder jag målat upp inom mig hur det skulle bli är som bortblåsta. ingenting skulle kunna förbereda mig på det som håller på att hända. o det finns inget mer att säga.
jag sitter på sängkanten o enrique sitter på huk framför mig. hans ögon är fyllda med tårar. jag trycker honom hårt mot mitt bröst o det känns som om jag ska gå sönder inombords. saknaden är total. redan. några tårar kommer inte. inte nu. han reser sig upp, smeker min kind, går mot dörren. jag vill gå efter men mina ben har slutat lyda mig. han viskar fram ett hejdå o stänger dörren bakom sig.
allt känns overkligt o det fullkomligt brister för mig. sängen blir min tillflyktsort o tårarna tycks aldrig ta slut.
enrique flyttar tusentals mil ifrån mig o vi ses aldrig igen.
brobygatan, malmö, 2004:
kristoffer bär ut sina grejer ur lägenheten o jag sitter förbannad o ledsen i soffan o tittar på. vägrar hjälpa till. overklighetskänslan är så stor o så obegriplig. kristoffer ska inte längre bo med mig. för varje minut som går så försvinner han ur min lägenhet, ur mitt liv. på riktigt denna gången. o jag är så arg. arg o förbannad o fortfarande är mina frågor obesvarade.
han försvinner med de sista grejerna o jag kan inte säga något. sitter kvar i soffan o stirrar in i väggen en hel eftermiddag. bittra, arga, sårade tårar bränner hål på mina kinder o 4 år är till ända.
karlskronaplan, malmö, 2008:
jag kommer hem utmattad från ett spinningpass. något känns olustigt inom mig. trots nattens o morgonens fantastiska timmar så känns allt fel. det är dags. dags att på riktigt få ett slut.
först tänker jag vänta men sen inser jag att jag redan skjutit upp det i allt för många månader o att det bara måste göras nu. NU!
författar ihop ett uselt sms o slänger iväg det. vill inte, vill inte, vill inte! det är bättre att ha honom ibland än inte alls, tänker jag. men en annan röst överröstar den o säger att jag fan är värd så mycket mer. tårarna börjar redan trilla. jag vet redan hans svar. men det hinner gå en timme utan något svar. o snart har hela kvällen gått utan svar. sorgen växer i mitt bröst.
men nästa dag har något lättat från bröstet. jag känner mig befriad. det är dags att börja tideräkningen efter mathias.
på söndagen trillar ett sms in o det är seriöst o ärligt o ger mig svar o ett slut. jag är klar. no more tears.
ser ni en röd tråd? jag gör.
bittersweet symphony
vilken förlust av prestige, självkänsla, tid, stolthet, men framförallt, vilken förlust av mig själv.
o vad var det som alla så åt mig? dom sa: himmeln är inte blå, gräset är inte grönt. o varför skulle jag tro eller lyssna till någon som så uppenbart har fel, när jag faktiskt vet sanningen, när jag faktiskt sett o känt.
jag hatar när det går hål på mina bästa bubblor. när verkligheten hinner ikapp mystiken o illusionen. på kort tid har 3 av mina favoritbubblor trasats sönder av tråkig realitet: officerare är inte så coola som de försöker påskina. poliser har bara snygga uniformer.
men det värsta av allt är ändå att min drömkille aldrig blev min.
over and done
you ask me to enter, but then you make me crawl
and I can't be holding on to what you got, when all you got is hurt.
/one, U2
inte jinxa men..
var på intervju för drömjobbet i måndags o ska dit igen idag för ytterligare intervju, om 2 timmar!
jahapp. en sak avklarad (inte jinxa...) på what to do 2008-listan. vad var nästa? ah träningen! fått tillbaka suget o viljan igen efter en mindre svacka under december med jul o flytt o stukning o allt annat skit som kom i vägen. nu känner jag mig fit for fight o det är dags att på allvar börja träna för milen till sommaren. men först är det halvmilen o vårruset som gäller. o så fort det är mindre blött ute är det orientering som ska påbörjas. ja ja ja ja!
kärlek
nytt år är det tydligen, säger dom som vet
nyårsafton är sorgligt. förstår inte glädjen med att fira något som aldrig kommer tillbaka igen. eller är det så att man firar det som ska komma? hur som helst så firar jag inte nyår längre. inte på det där uppenbara sättet i alla fall. jag orkar inte. jag är för gammal.
så vad kan man säga om året 2007?
känns som det rusade förbi o det enda riktigt stora genombrottet för mig rent karriärsmässigt var att jag fick ett yrke. men sen stagnerade det på den punkten.
mer då? tja... det var mycket fyllor. mycket killar. eller egentligen inte för min del. har ju haft samma gamla... men mycket killsnack o killstrul.
jag o syrran flyttade ihop. o flyttade isär. hade en himla stilig lägenhet i alla fall.
men nånstans bland killstrul o flyttar fann jag någon slags inre ro inom mig själv. söker fortfarande, det så är det när man är en sökare.
o vad händer 2008?
jag får ett jobb. mitt drömjobb. på måndag ska jag få det. jo så är det.
sen tränar jag o lyckas prestera i de mål jag satt upp.
sen träffar jag the love of my life o vi flyttar ihop o jag blir gravid.
jepp. aldrig mer ska jag trilla i trappen o stuka min fot o behöva sitta o gråta ensam i min lägenhet. jag vill att någon ska trösta mig när jag är ledsen. jag vill att någon ska vakna upp tillsammans med mig o vilja fortsätta göra det i resten av denne någons liv.
nu är jag väldigt officiell med saker jag sällan erkänner i bloggen - jag vill få ett slut på mitt singelliv! jag vill ha barn! jag vill gifta mig! så... nu var det sagt. kanske inte en sådan stor surprise - jag är ju trots allt 31.
kyss
adjöss - ett avskedstal
kärlek vid första ögonkastet händer så sällan.
du är det finaste jag sett. du är näst intill perfekt.
med dina generösa kvadratmetrar, dina fina fiskbensparkettgolv, din öppna spis, alla fönster, det helkaklade badrummet... suck. jag kommer att sakna dig Tvåochhalvan! kanske mötts vi igen...
