right here, right now
tänk o sitta i en pickies på denna vägen med garth brooks på högsta volym o den varma ökenvinden i ansiktet...
en dag. en dag...
kärleken är en katt
| Vi säger att kärleken dog. I den ödsliga atomvinter som återstår efter ett kraschat förhållande är det knappt vi tror att vi själva överlevt. Men kärleken lever. För kärleken är en katt. Den stannar bara där den blir bäst omhändertagen. |
| Vi kan kalla katten Felicia; jag tror den är en hona. Namnet Felicia kommer ur ordet ?lycka?. Lyckan är inget som kommer per automatik. Den far sin kos om vi inte med enträgen entusiasm röjer i terrängen där vi vill att den ska spira. Finessen med den kringflackande Felicia är att hon vill ha två vårdnadshavare. Och ibland träffar vi nån som vill vara den ena av dem. I början går allt lätt. Vi när och göder vår kärlekskatt, hon spinner och slickar i sig. Men katter är egensinniga. Felicia pinkar i blomkrukor, spyr på fina mattan, krånglar med maten, klöser och rivs. Och det händer att hon smiter. Är borta långa perioder. Kanske smyger hon runt krogborden, eller också är hon på tillfällig visit hos nån som en av oss känner. Nån som matar henne med gåslever. Ja, Felicia är ett behagsjukt djur. Hur ska vi då få henne att stanna hos oss? |
| Jag har släppt in Felicia åtskilliga gånger, men hon har alltid slunkit iväg igen. Länge har jag grunnat på varför. Nu tycker jag att jag kommit underfund med henne. Och det är vad Felicia behöver. Hon behöver bli förstådd och accepterad som hon är. Man kan inte dressera en katt. Inte heller äga henne. Först när vi godtar hennes avigsidor kan hon bilda det kitt som kallas gemenskap. Tillsammans upptäcker vi hennes fascinerande natur, hennes temperamentsfulla skiftningar mellan att vara keldjur och rovdjur. Vi blir allt bättre på att hänga med i svängarna, och vi kommer henne närmare och närmare. Men vi måste vara två om det, annars ger hon sig av. |
| Det finns ett gammalt latinskt ordstäv som lyder: omnia vincit amor. Betyder ungefär: Kärleken trotsar alla hinder. Bullshit! säger jag. Katten Felicia avskyr hinder. Kärleken är en intensiv energi, den kan vara rent oemotståndlig med sin attraktiva fysik och lustarna den väcker. Men kärleken blir inte starkare av prövningar, den har alltid samma intensitet. Vi däremot blir starkare som par när vi skyddar och vårdar Felicia ömt, trots svårigheter och bakslag. Detta inträffar dessvärre alltmer sällan ser det ut som. Felicia tycks jämt vara på rymmen numera. |
| I denna dystra tid ska jag försöka dela med mig av mina erfarenheter om kärlekens vägar och villovägar. Felet de flesta av oss gör är att vi låter oss bländas av Felicias vackra ögon och tänker att henne kommer vi aldrig att jaga på porten. Men då är vi kära i kärleken och bryr oss mindre om vem vi ska förvalta den tillsammans med. Och det är det som är huvudtricket. Att välja en partner lika beredd som vi själva är, att hänge sig åt en av människans största utmaningar ? att bibehålla ett brinnande intresse för att verkligen lära känna kärleken och leva i fred och harmoni med den. Det kan ta ett helt liv, och det är på det sättet vi får en äkta livskamrat. Här kommer barnen in. Den allra största gåva en kvinna kan ge en man är att bära fram hans barn. Finge jag ge bara ett enda råd till mina unga döttrar, så vore det följande: Håll på er. Välj med omsorg ut den som får bli er babys far. Låt inga frögurkor så sin säd innan de visat sig villiga att med liv och lust ta hand om en opålitlig, nyckfull och lat kärlekskatt. Inte förrän man klarar av Felicia klarar man av barn. Inte ens alltid då. Katter är som bekant inte särskilt förtjusta i ungar. De tar för mycket plats. Och Felicia är omåttligt självupptagen. Dessutom är hon ju bara en katt. Barn är viktigare. Och kärleken till dem smiter inte, det kan jag garantera. Grejen är att ungar skulle behöva vänja sig vid katten Felicia. För hur ska de annars kunna hantera henne när de blivit stora? Jag menar, om de inte fått nån sjysst försmak? Unni Drougge Vecko-Revyn 1996 |
http://www.unnidrougge.com/kronika/k07_04.html
no more brobygata
om fem dagar går en epok i graven. efter sju år i samma lägenhet o ytterligare 11-12 år i huset på något sätt, flyttar jag på lördag till ny lägenhet.
hade utflyttningsfest i lördags. var meningen att vi skulle grilla på gården. men vädergudarna var inte på vår sida o det stilla regn, som fallit under dagen o som man hade kunnat acceptera, förvandlades lagom till det var dags för oss att börja grilla till ett skyfall. klassiskt. vi fick helt enkelt stanna i lägenheten o steka vår mat på spisen.
slog nytt rekord i antal människor i en etta på 40 kvm. vi var över 30 personer, närmre 40. "kan mårten o några av hans polare från kosovo komma? dom är typ 2-3 st". snarare 12-13. jesus o hans tatuerarkompis från chile dök upp. kb-raggarens förra kk med vänner. flöss o pjär o deras tjejer. men trots mängden människor så var det relativt lugnt o inte stökigt. gick till kb lite över tolv. missade givetvis 20 kr gränsen.
på kb luktade det fis. helvete vad öl sätter igång tarmarna på folk.
var inte alls sugen på nån utgång egentligen så efter ett tag gick jag, ullis, myran o jossan därifrån. köpte skit på time. ullis åkte hem. utanför kb gick en kille in i oss o kallade oss tjockisar. han borde ha fått stryk. längre ner på friisgatan gick en annan kille in i oss o kallade oss horor. men denna gången tänkte jag inte låta det gå obemärkt förbi så jag gick efter honom o frågade va fan han sa. bakom mig kom jossan i en jävla fart o puttade på killen så att han flög iväg o 1 2 3 så blev det slagsmål. hahaha! jossan spöade en ful jävla idiot med pommesmustasch. varför ska vi ta emot all skit, som killar tycker att de kan säga till oss, utan att de någonsin få konsekvenser? "tydligen så måste det ha varit sant eftersom hon reagerade som hon gjorde". asshole!!
på söndagen satt jag, jossan, myran, kb-raggaren o lee hos mig o käkade resterna från gårdagen o garvade o var bakis tillsammans. sen kom vi på att det var mors dag så jag, jossan o jonas åkte till lund o grillade med mor o far.
häpp!
mani
det borde finnas alkolås för sms efter klockan 22 fredagar o lördagar. kanske till o med alkolås för alla konstiga ord som trillar ur flabben...
drack vodka o hamnade i en unni drougge-psykos, var manisk o gapig.
pojke född 1986 tog med mig backstage på kb. han var full, tyst o röd om kinderna. han hade kiss på tröjan. bjöd på öl o ville bli avsugen. jag lät mig förföras. det var härligt. jag kände mig överlägsen o onåbar.
lämnade honom dock till sitt öde o träffade mannen med det konstiga namnet som jag ska byta lägenhet med. hjälp. undrar vad han tror om mig egentligen? satt i vinylbaren o dansade o hånglade med marie i sofforna. tyckte vi var superheta. hånglade med glamrockaren - han med det spretiga blonda håret o spandexbrallorna - när han gick förbi. pratade alldeles för personliga saker med mannen med det konstiga namnet. måste ha varit skitjobbig. gick hemåt o kissade bakom miljöstationen. fick kiss på kjolen. annat kiss än det som pojke född 1986 hade på sin tröja.
skrev sms till herr svår. var inte trevlig men hade grymt kul när jag gjorde det. garvade även på morgonen när jag läste skickade. bryr mig inte vad han tänker eller tycker. trött på att rätta mig efter nån som ändå inte bryr sig. en groda som kristoffer. same shit all over.
drack vodka o hamnade i en unni drougge-psykos, var manisk o gapig.
pojke född 1986 tog med mig backstage på kb. han var full, tyst o röd om kinderna. han hade kiss på tröjan. bjöd på öl o ville bli avsugen. jag lät mig förföras. det var härligt. jag kände mig överlägsen o onåbar.
lämnade honom dock till sitt öde o träffade mannen med det konstiga namnet som jag ska byta lägenhet med. hjälp. undrar vad han tror om mig egentligen? satt i vinylbaren o dansade o hånglade med marie i sofforna. tyckte vi var superheta. hånglade med glamrockaren - han med det spretiga blonda håret o spandexbrallorna - när han gick förbi. pratade alldeles för personliga saker med mannen med det konstiga namnet. måste ha varit skitjobbig. gick hemåt o kissade bakom miljöstationen. fick kiss på kjolen. annat kiss än det som pojke född 1986 hade på sin tröja.
skrev sms till herr svår. var inte trevlig men hade grymt kul när jag gjorde det. garvade även på morgonen när jag läste skickade. bryr mig inte vad han tänker eller tycker. trött på att rätta mig efter nån som ändå inte bryr sig. en groda som kristoffer. same shit all over.
att kyssa en groda
"hon var en som tillät andra att gå för långt. om o om igen. hon kysste en groda för att han skulle bli en prins tills hon själv blev en groda.
varför satte hon aldrig upp spärrvakter? hon visste genast svaret. hon ville inte bli lämnad. hon ville ge männen goda skäl att stanna. men skulle hon svika sig själv för att vara till lags för en karl? då var det väl bättre att vara utan så hade hon åtminstone sig själv i behåll. ändå trängde rädslan fram. en kvinna utan man är en halvmesyr, sa den henne. en kvinna utan sig själv är en helmisär! kontrade hon snabbt."
unni drougge "andra sidan alex"
när kristoffer o jag träffades var han 19 år. han skulle fylla 20 men han var 19. jag brakade rakt in i hans liv genom en rejäl whiskeyfylla o ett "ska vi hångla?". efter en vinglig promenad hem till mig o ett rock n roll-knull senare var det klippt. han var kär o beroende. jag var kär o beroende.
hans mamma däremot gillade knappast tanken om att hennes yngsta son blivit bortrövad av en mycket dålig o 4 år äldre flicka. men så blev det. jag flyttade till malmö o han bodde hos mig ofta han kunde o när han sen påbörjade sin militärtjänst i skövde såg mamma ännu mindre av sin son.
allt var bra. vi svävade på rosa moln.
1,5 år senare var det inte lika kul längre. vi bråkade jämt. eller jag bråkade. kristoffer bråkade aldrig tillbaka. hans gapiga äldre kvinna till flickvän kunde utan problem starta ett bråk, föra ett bråk, avsluta ett bråk - utan att han sagt ett ord. noll respons. känslan inom mig bara växte. något var allvarligt fel.
vi kunde bråka helt öppet inför andra, vilket inte gjorde mig särskilt populär bland hans vänner.
det var en slags hatkärlek.
jag var hans manager, hans stöttepelare, hans extramorsa, hans markservice.
jag gjorde slut. orden bara hoppade ur min mun som så många gånger förr under våra bråk. men den här gången var det något i kristoffers ögon som sa mig att ja, nu fick det vara nog.
neeeej! FAN! tjöt det inom mig. vem är jag utan kristoffer? besvikelsen o ilskan tog över o tystade den lilla rösten inom mig, som trots allt tyckte att det var rätt beslut. jag kunde inte acceptera. kristoffers ögon var helt lugna. paniken o vansinnet tog min kropp i besittning.
slut var det. men vad hjälpte det när vi bodde i samma hus?
vi fortsatte umgås. hade koll på varandra, vem vi festade med, om vi tog med någon hem. o när lusten föll på så knullade vi. det var destruktivt o ångestfyllt o jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat. jag var så svag o beroende o så fast i bilden om att man måste ha pojkvän. vad gjorde väl det att vi bråkade jämt? att han inte respekterade mig? att han tog mig för given? allt kunde väl inte vara perfekt. vilket förhållande var det?
jag försökte nå kristoffer men han var sluten.
i en dimmig whiskeystund hånglade jag upp kristoffers kompis o drog med mig honom hem. jag visste att kristoffer skulle komma upp på morgonen efter jobb med bullar. jag visste att han skulle se sin vän i sin exflickväns säng. jag visste att han skulle se på mig att jag var nyknullad, att han skulle känna doften av varma kroppar o sex. jag visste men jag brydde mig inte.
kristoffers ögon. någonting gick sönder inom honom. äntligen fick jag en reaktion. efter 2 år reagerade han.
han vände i dörren. jag la mig åter ner bredvid min synd o där låg vi o skämdes, även om jag sturskt försökte låtsas som ingenting. men ångesten rann ut ur mina porer. huvudvärken dånade i huvudet.
kristoffer grät. grät i flera dagar. under våra 4 år grät han två gånger. det var då o när hans mormor dog. jag grät o kände mig som en skit.
men vi blev tillsammans igen.
ingenting blev bättre. vi lekte tvåsamhet. jag var gapig o han tyst o undvikande. jag vände ut o in på mig själv för att han skulle se mig. dödade mina egna behov för att tillfredsställa hans. jag var hans klippa. kunde göra vad som helst för hans skull. allt för att han skulle se mig så som jag såg honom. men han fanns helt enkelt inte där hos mig. jag gav av mig själv tills där inte längre fanns nåt att ge. jag var fullkomligt tömd o kvar fanns bara bitterhet.
en december morgon klockan 4 ringde kristoffer från jobb för att säga att han inte kom hem. ingen magsmärta, panik eller ilska. jag kände mig bara fullkomligt lugn. "det är slut kristoffer! SLUT! fattar du? jag orkar inte mer!"
det tog ett år för mig att komma över honom. han gick vidare som om inget hänt. våra 4 år viftades bort. som om jag aldrig funnits. hade han någonsin älskat mig?
jag läste "andra sidan alex" 1998 första gången. men då var jag för ung för att förstå. nu förstod jag bättre o fann en tröst. det var inte mig det var fel på. det var honom. o vi två tillsammans.
varför satte hon aldrig upp spärrvakter? hon visste genast svaret. hon ville inte bli lämnad. hon ville ge männen goda skäl att stanna. men skulle hon svika sig själv för att vara till lags för en karl? då var det väl bättre att vara utan så hade hon åtminstone sig själv i behåll. ändå trängde rädslan fram. en kvinna utan man är en halvmesyr, sa den henne. en kvinna utan sig själv är en helmisär! kontrade hon snabbt."
unni drougge "andra sidan alex"
när kristoffer o jag träffades var han 19 år. han skulle fylla 20 men han var 19. jag brakade rakt in i hans liv genom en rejäl whiskeyfylla o ett "ska vi hångla?". efter en vinglig promenad hem till mig o ett rock n roll-knull senare var det klippt. han var kär o beroende. jag var kär o beroende.
hans mamma däremot gillade knappast tanken om att hennes yngsta son blivit bortrövad av en mycket dålig o 4 år äldre flicka. men så blev det. jag flyttade till malmö o han bodde hos mig ofta han kunde o när han sen påbörjade sin militärtjänst i skövde såg mamma ännu mindre av sin son.
allt var bra. vi svävade på rosa moln.
1,5 år senare var det inte lika kul längre. vi bråkade jämt. eller jag bråkade. kristoffer bråkade aldrig tillbaka. hans gapiga äldre kvinna till flickvän kunde utan problem starta ett bråk, föra ett bråk, avsluta ett bråk - utan att han sagt ett ord. noll respons. känslan inom mig bara växte. något var allvarligt fel.
vi kunde bråka helt öppet inför andra, vilket inte gjorde mig särskilt populär bland hans vänner.
det var en slags hatkärlek.
jag var hans manager, hans stöttepelare, hans extramorsa, hans markservice.
jag gjorde slut. orden bara hoppade ur min mun som så många gånger förr under våra bråk. men den här gången var det något i kristoffers ögon som sa mig att ja, nu fick det vara nog.
neeeej! FAN! tjöt det inom mig. vem är jag utan kristoffer? besvikelsen o ilskan tog över o tystade den lilla rösten inom mig, som trots allt tyckte att det var rätt beslut. jag kunde inte acceptera. kristoffers ögon var helt lugna. paniken o vansinnet tog min kropp i besittning.
slut var det. men vad hjälpte det när vi bodde i samma hus?
vi fortsatte umgås. hade koll på varandra, vem vi festade med, om vi tog med någon hem. o när lusten föll på så knullade vi. det var destruktivt o ångestfyllt o jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat. jag var så svag o beroende o så fast i bilden om att man måste ha pojkvän. vad gjorde väl det att vi bråkade jämt? att han inte respekterade mig? att han tog mig för given? allt kunde väl inte vara perfekt. vilket förhållande var det?
jag försökte nå kristoffer men han var sluten.
i en dimmig whiskeystund hånglade jag upp kristoffers kompis o drog med mig honom hem. jag visste att kristoffer skulle komma upp på morgonen efter jobb med bullar. jag visste att han skulle se sin vän i sin exflickväns säng. jag visste att han skulle se på mig att jag var nyknullad, att han skulle känna doften av varma kroppar o sex. jag visste men jag brydde mig inte.
kristoffers ögon. någonting gick sönder inom honom. äntligen fick jag en reaktion. efter 2 år reagerade han.
han vände i dörren. jag la mig åter ner bredvid min synd o där låg vi o skämdes, även om jag sturskt försökte låtsas som ingenting. men ångesten rann ut ur mina porer. huvudvärken dånade i huvudet.
kristoffer grät. grät i flera dagar. under våra 4 år grät han två gånger. det var då o när hans mormor dog. jag grät o kände mig som en skit.
men vi blev tillsammans igen.
ingenting blev bättre. vi lekte tvåsamhet. jag var gapig o han tyst o undvikande. jag vände ut o in på mig själv för att han skulle se mig. dödade mina egna behov för att tillfredsställa hans. jag var hans klippa. kunde göra vad som helst för hans skull. allt för att han skulle se mig så som jag såg honom. men han fanns helt enkelt inte där hos mig. jag gav av mig själv tills där inte längre fanns nåt att ge. jag var fullkomligt tömd o kvar fanns bara bitterhet.
en december morgon klockan 4 ringde kristoffer från jobb för att säga att han inte kom hem. ingen magsmärta, panik eller ilska. jag kände mig bara fullkomligt lugn. "det är slut kristoffer! SLUT! fattar du? jag orkar inte mer!"
det tog ett år för mig att komma över honom. han gick vidare som om inget hänt. våra 4 år viftades bort. som om jag aldrig funnits. hade han någonsin älskat mig?
jag läste "andra sidan alex" 1998 första gången. men då var jag för ung för att förstå. nu förstod jag bättre o fann en tröst. det var inte mig det var fel på. det var honom. o vi två tillsammans.
mycket märkligt
han står framför mig. de bruna ögonen bakom glasögonen är milda o trygga. kanske till o med tråkiga... hans läppar är torra. kan han inte fukta dom med tungan? han börjar bli gråhårig trots sina dryga 30 år. han ser inte dum ut alls egentligen.
flörtar han inte lite med mig? märklig situation. han är så sävlig o långsam. nästan tungsint. men hans sms är tvärtom snabba o pigga. roliga. med en nyans av flört. är han kanske blyg? står han inte lite väl nära nu?
hans sävliga sätt dämpar mig. jag anpassar mig men samtidigt blir jag rastlös.
märklig situation.
men jag kan inte säga att jag inte uppskattar den.
flörtar han inte lite med mig? märklig situation. han är så sävlig o långsam. nästan tungsint. men hans sms är tvärtom snabba o pigga. roliga. med en nyans av flört. är han kanske blyg? står han inte lite väl nära nu?
hans sävliga sätt dämpar mig. jag anpassar mig men samtidigt blir jag rastlös.
märklig situation.
men jag kan inte säga att jag inte uppskattar den.
bara fel
kan inte låta bli att känna det. något outtalat, uppdämt. snart, mycket snart spricker det.
där sitter dom i sin tillhörighet. kul för dom.
tycker jag bara synd om mig själv?
nej. det är något som är fel.
klarar inte av att vara där. bara jag kliver innanför dörren finns känslan där. tryckande. illavarslande. inget känns som förut. det känns oengagerat. halvhjärtat. som om det kvittar.
vad hände?
självcentrerad. jo tack. jag vet.
sån är jag.
där sitter dom i sin tillhörighet. kul för dom.
tycker jag bara synd om mig själv?
nej. det är något som är fel.
klarar inte av att vara där. bara jag kliver innanför dörren finns känslan där. tryckande. illavarslande. inget känns som förut. det känns oengagerat. halvhjärtat. som om det kvittar.
vad hände?
självcentrerad. jo tack. jag vet.
sån är jag.
räkmackan
när vet man att man gjort rätt val i livet?
när slutar rastlösheten härja i kroppen?
när är man hemma, i hamn, framme, förankrad?
trött på att jämt känna mig felplacerad. på att känna att valen var fel. igen.
när ska jag stanna kvar, stå upp mot kraven, hoppa över tröskeln? en ovilja att växa upp? en ovilja att göra det som alla andra gör dagligen? en ovilja eller oförmåga...?
jag är inte vuxen. jag är snart 31 år gammal. men jag är inte vuxen. jag är oftast äldst i mitt umgänge men jag känner mig alltid yngst. nånstans på vägen gick alla om mig o jag stannade på 17.
vad är vuxen? hur är man då? vad gör man?
jobbar. o konsumerar. o så småningom, producerar. barn.
för att kunna konsumera måste man jobba.
många blir chockade när jag säger att jag inte vill jobba. "vad ska du göra då?" allt det där som jag vill göra såklart. när jag vill, hur jag vill, var jag vill.
det är inte det att jag inte vill jobba. jag kan visst jobba. men helst bara ibland. lite då o då. ja jag kan anses vara lat men när jag väl jobbar, så jobbar jag till 100%. men 5 dagar i veckan, 8-9 timmar? nja...nej tack. helst inte. pengar är inte allt. eller borde inte vara det.
alla är vi olika. jag vill inte skämmas för att jag inte har särskilt hög arbetsmoral. men ändå. det är fult att inte vilja jobba.
well, somliga är knegare. andra är...glidare.
att ha sambo är en vuxengrej.
konsumtion är en vuxengrej. att kunna konsumera. köpa bil, hus, lägenhet....
när du konsumerat grundbultarna börjar produktionen. barn ploppar ut. det är förloppet.
det är normalt.
men jag söker nödutgångarna o snabbaste utvägen istället för att leta efter en skön plats att sjunka ner i. letar samtidigt efter en förankring, efter ett liv som alla andra har. men tänk om jag inte är gjord för det? o hur ska jag någonsin kunna veta att jag hittat rätt när känslan av att fly o gå vidare är större o starkare än den att stanna kvar?
saken är den - jag passar aldrig in. någonstans. har aldrig gjort.
så jag söker fortfarande efter min identitet. o just när jag tror mig ha funnit den, glider den ur mina händer.
jag lever i en bubbla. jag når inte ut, ingen når in.
har en inre stress som går i 350 km/h 24 timmar om dygnet. måste, måste passa in i mallen.
egentligen är jag ganska nöjd med att stå utanför, att inte vara som alla andra. jag är bara rädd att bli betraktad som patetisk. o - såklart - misslyckad.
kanske har jag bara mjölksyra i hjärnan?
kanske är det våren?
tyck gärna att jag är löjlig, barnslig, lat, bortskämd. tyck en himla massa. jag är en dubbelnatur men jag flyger med mina egna vingar.
(en flyktig, nattlig bekant sa mig dessa ord: "jag vill jobba lite då o då, så att jag klarar mig. åka utomlands minst en gång per år. åka motorcykel på sommaren. o däremellan bara vara fri." det är en härlig devis att leva efter eller åtminstone ha med sig någonstans i bakhuvudet.)
när slutar rastlösheten härja i kroppen?
när är man hemma, i hamn, framme, förankrad?
trött på att jämt känna mig felplacerad. på att känna att valen var fel. igen.
när ska jag stanna kvar, stå upp mot kraven, hoppa över tröskeln? en ovilja att växa upp? en ovilja att göra det som alla andra gör dagligen? en ovilja eller oförmåga...?
jag är inte vuxen. jag är snart 31 år gammal. men jag är inte vuxen. jag är oftast äldst i mitt umgänge men jag känner mig alltid yngst. nånstans på vägen gick alla om mig o jag stannade på 17.
vad är vuxen? hur är man då? vad gör man?
jobbar. o konsumerar. o så småningom, producerar. barn.
för att kunna konsumera måste man jobba.
många blir chockade när jag säger att jag inte vill jobba. "vad ska du göra då?" allt det där som jag vill göra såklart. när jag vill, hur jag vill, var jag vill.
det är inte det att jag inte vill jobba. jag kan visst jobba. men helst bara ibland. lite då o då. ja jag kan anses vara lat men när jag väl jobbar, så jobbar jag till 100%. men 5 dagar i veckan, 8-9 timmar? nja...nej tack. helst inte. pengar är inte allt. eller borde inte vara det.
alla är vi olika. jag vill inte skämmas för att jag inte har särskilt hög arbetsmoral. men ändå. det är fult att inte vilja jobba.
well, somliga är knegare. andra är...glidare.
att ha sambo är en vuxengrej.
konsumtion är en vuxengrej. att kunna konsumera. köpa bil, hus, lägenhet....
när du konsumerat grundbultarna börjar produktionen. barn ploppar ut. det är förloppet.
det är normalt.
men jag söker nödutgångarna o snabbaste utvägen istället för att leta efter en skön plats att sjunka ner i. letar samtidigt efter en förankring, efter ett liv som alla andra har. men tänk om jag inte är gjord för det? o hur ska jag någonsin kunna veta att jag hittat rätt när känslan av att fly o gå vidare är större o starkare än den att stanna kvar?
saken är den - jag passar aldrig in. någonstans. har aldrig gjort.
så jag söker fortfarande efter min identitet. o just när jag tror mig ha funnit den, glider den ur mina händer.
jag lever i en bubbla. jag når inte ut, ingen når in.
har en inre stress som går i 350 km/h 24 timmar om dygnet. måste, måste passa in i mallen.
egentligen är jag ganska nöjd med att stå utanför, att inte vara som alla andra. jag är bara rädd att bli betraktad som patetisk. o - såklart - misslyckad.
kanske har jag bara mjölksyra i hjärnan?
kanske är det våren?
tyck gärna att jag är löjlig, barnslig, lat, bortskämd. tyck en himla massa. jag är en dubbelnatur men jag flyger med mina egna vingar.
(en flyktig, nattlig bekant sa mig dessa ord: "jag vill jobba lite då o då, så att jag klarar mig. åka utomlands minst en gång per år. åka motorcykel på sommaren. o däremellan bara vara fri." det är en härlig devis att leva efter eller åtminstone ha med sig någonstans i bakhuvudet.)
dags att vakna
www.climatecrisis.net
vi har bara ett hem, en planet. ta hand om den.
vi har bara ett hem, en planet. ta hand om den.
ibland står det still
så jag gick. gick därifrån med smärtan brinnande i bröstet. gick hela vägen hem o önskade mig fysisk smärta för själen gjorde så ont. letade tystnaden. fann den nästan uppe vid kyrkogården. men den spröda tystnaden rycktes snabbt undan då en bil körde in i den.
det doftade kväll, grönska o mull.
fest hos maria.
jävla mårten, tyskan, marie, min bror, nån johannes, maria o jag drack alkohol o blev fulla i vanlig ordning. tidigt denna lördag faktiskt. så tidigt att vi hann in på KB innan kl 12 o betalde bara 20 spänn. men det var väl ingen mer glädje än så. träffade jörgen som tafsade oroväckande. pallade inte läget o drog vid 2.
