räkmackan
när vet man att man gjort rätt val i livet?
när slutar rastlösheten härja i kroppen?
när är man hemma, i hamn, framme, förankrad?
trött på att jämt känna mig felplacerad. på att känna att valen var fel. igen.
när ska jag stanna kvar, stå upp mot kraven, hoppa över tröskeln? en ovilja att växa upp? en ovilja att göra det som alla andra gör dagligen? en ovilja eller oförmåga...?
jag är inte vuxen. jag är snart 31 år gammal. men jag är inte vuxen. jag är oftast äldst i mitt umgänge men jag känner mig alltid yngst. nånstans på vägen gick alla om mig o jag stannade på 17.
vad är vuxen? hur är man då? vad gör man?
jobbar. o konsumerar. o så småningom, producerar. barn.
för att kunna konsumera måste man jobba.
många blir chockade när jag säger att jag inte vill jobba. "vad ska du göra då?" allt det där som jag vill göra såklart. när jag vill, hur jag vill, var jag vill.
det är inte det att jag inte vill jobba. jag kan visst jobba. men helst bara ibland. lite då o då. ja jag kan anses vara lat men när jag väl jobbar, så jobbar jag till 100%. men 5 dagar i veckan, 8-9 timmar? nja...nej tack. helst inte. pengar är inte allt. eller borde inte vara det.
alla är vi olika. jag vill inte skämmas för att jag inte har särskilt hög arbetsmoral. men ändå. det är fult att inte vilja jobba.
well, somliga är knegare. andra är...glidare.
att ha sambo är en vuxengrej.
konsumtion är en vuxengrej. att kunna konsumera. köpa bil, hus, lägenhet....
när du konsumerat grundbultarna börjar produktionen. barn ploppar ut. det är förloppet.
det är normalt.
men jag söker nödutgångarna o snabbaste utvägen istället för att leta efter en skön plats att sjunka ner i. letar samtidigt efter en förankring, efter ett liv som alla andra har. men tänk om jag inte är gjord för det? o hur ska jag någonsin kunna veta att jag hittat rätt när känslan av att fly o gå vidare är större o starkare än den att stanna kvar?
saken är den - jag passar aldrig in. någonstans. har aldrig gjort.
så jag söker fortfarande efter min identitet. o just när jag tror mig ha funnit den, glider den ur mina händer.
jag lever i en bubbla. jag når inte ut, ingen når in.
har en inre stress som går i 350 km/h 24 timmar om dygnet. måste, måste passa in i mallen.
egentligen är jag ganska nöjd med att stå utanför, att inte vara som alla andra. jag är bara rädd att bli betraktad som patetisk. o - såklart - misslyckad.
kanske har jag bara mjölksyra i hjärnan?
kanske är det våren?
tyck gärna att jag är löjlig, barnslig, lat, bortskämd. tyck en himla massa. jag är en dubbelnatur men jag flyger med mina egna vingar.
(en flyktig, nattlig bekant sa mig dessa ord: "jag vill jobba lite då o då, så att jag klarar mig. åka utomlands minst en gång per år. åka motorcykel på sommaren. o däremellan bara vara fri." det är en härlig devis att leva efter eller åtminstone ha med sig någonstans i bakhuvudet.)
när slutar rastlösheten härja i kroppen?
när är man hemma, i hamn, framme, förankrad?
trött på att jämt känna mig felplacerad. på att känna att valen var fel. igen.
när ska jag stanna kvar, stå upp mot kraven, hoppa över tröskeln? en ovilja att växa upp? en ovilja att göra det som alla andra gör dagligen? en ovilja eller oförmåga...?
jag är inte vuxen. jag är snart 31 år gammal. men jag är inte vuxen. jag är oftast äldst i mitt umgänge men jag känner mig alltid yngst. nånstans på vägen gick alla om mig o jag stannade på 17.
vad är vuxen? hur är man då? vad gör man?
jobbar. o konsumerar. o så småningom, producerar. barn.
för att kunna konsumera måste man jobba.
många blir chockade när jag säger att jag inte vill jobba. "vad ska du göra då?" allt det där som jag vill göra såklart. när jag vill, hur jag vill, var jag vill.
det är inte det att jag inte vill jobba. jag kan visst jobba. men helst bara ibland. lite då o då. ja jag kan anses vara lat men när jag väl jobbar, så jobbar jag till 100%. men 5 dagar i veckan, 8-9 timmar? nja...nej tack. helst inte. pengar är inte allt. eller borde inte vara det.
alla är vi olika. jag vill inte skämmas för att jag inte har särskilt hög arbetsmoral. men ändå. det är fult att inte vilja jobba.
well, somliga är knegare. andra är...glidare.
att ha sambo är en vuxengrej.
konsumtion är en vuxengrej. att kunna konsumera. köpa bil, hus, lägenhet....
när du konsumerat grundbultarna börjar produktionen. barn ploppar ut. det är förloppet.
det är normalt.
men jag söker nödutgångarna o snabbaste utvägen istället för att leta efter en skön plats att sjunka ner i. letar samtidigt efter en förankring, efter ett liv som alla andra har. men tänk om jag inte är gjord för det? o hur ska jag någonsin kunna veta att jag hittat rätt när känslan av att fly o gå vidare är större o starkare än den att stanna kvar?
saken är den - jag passar aldrig in. någonstans. har aldrig gjort.
så jag söker fortfarande efter min identitet. o just när jag tror mig ha funnit den, glider den ur mina händer.
jag lever i en bubbla. jag når inte ut, ingen når in.
har en inre stress som går i 350 km/h 24 timmar om dygnet. måste, måste passa in i mallen.
egentligen är jag ganska nöjd med att stå utanför, att inte vara som alla andra. jag är bara rädd att bli betraktad som patetisk. o - såklart - misslyckad.
kanske har jag bara mjölksyra i hjärnan?
kanske är det våren?
tyck gärna att jag är löjlig, barnslig, lat, bortskämd. tyck en himla massa. jag är en dubbelnatur men jag flyger med mina egna vingar.
(en flyktig, nattlig bekant sa mig dessa ord: "jag vill jobba lite då o då, så att jag klarar mig. åka utomlands minst en gång per år. åka motorcykel på sommaren. o däremellan bara vara fri." det är en härlig devis att leva efter eller åtminstone ha med sig någonstans i bakhuvudet.)
Kommentarer
Trackback
