typ trettionånting

jag sitter o läser gamla inlägg. de är inte så gamla. 2-3 månader. men skillanden är gigantiskt över hur jag mår. kändes som om det var en evighet sen som jag kände mig svart inombords. kunde det verkligen vara så lätt? att bara sluta med allt?

tydligen. för inom mig känns det numera balanserat. hoppfullt. ödmjukt. lugnt...
o även om jag inte har något fast jobb än o även om syrran flyttade ut o jag inte riktigt vet om jag har råd att bo kvar, känns inget längre nattsvart.

det bästa av allt. det är ingen utomstående som fått mig att må bättre. JAG har läkt mig själv! så som det är meningen att det ska va.


jag vill uppmärksamma en del människor som kanske inte alltid förstått att jag är oerhört tacksam över att dom finns. vissa kanske inte ens läser här men det spelar ingen roll.

gränslös kärlek till mamma, pappa, jonas, jossan o hanna. utan er är jag förlorad.
kärlek till emil, lee, marie, maria - ni är bäst.
mjuka pussar till love, som är en underbar människa o som fått mig att tro på män igen.
o faktiskt, kram till mathias, som har lärt mig mycket om mig själv även om han inte har en susning om vad han egentligen gjort....

kärleken övervinner allt

ps. håll tummarna, imorgon ska jag på dejt med en polis... :)