typ trettionånting

jag har svårt för att öppna mitt hjärta för folk o låta dem klampa in.
för mycket i backspegeln gör det svårt.
jag kan kämpa emot. länge länge. verka kylig o inte älskvärd över huvud taget.

men han gjorde att jag kände mig trygg o säker o även om jag kanske inte var kär, så bestämde jag mig för att släppa in honom i värmen. jag öppnade dörren på glänt... mjuknade i mina konturer o i mitt språk. han märkte det direkt o blev som jag befarat...rädd.

det kändes som att bli slagen på fingrarna. som om jag gjort något jag visste var fel. vad fan sysslade jag med egentligen?? VA?!

sorgligt.

jag vet att han o jag är på helt olika platser i livet. att det är konstigt.
men ändå... han är en av de finaste människor jag träffat på länge o jag tycket otroligt mycket om honom.