livet innan, livet efter
i fredags var allt som vanligt.
åtminstone så var livet så som vi kände det. vi gick upp, borstade tänderna, tog på oss kläder, gick till jobb. allt var som vanligt. så som vi gjort de senaste åren.
o nu... nu går vi upp, borstar tänderna, tar på oss kläder, går till jobb. men ingenting är sig likt. människan jag träffade i fredags, som jag promenerade med på lördagsförmiddagen, är inte längre den samme. han ser likadan ut men blicken i hans ögon är annorlunda. hans rörelser är annorlunda.
jag saknar den glada, fulla fredagskillen. jag saknar mitt fredags-jag.
jag ser mig i spegeln o möter ett rödgråtet ansikte. huvudvärken dånar i mitt huvud. jag längtar efter sömnen som är det enda som får tankarna att tystna.
men nu är allt förändrat o fredagskillen o fredags-jag kommer aldrig tillbaka. åtminstone inte i de forna skepnaderna, de skepnader vi känner igen. nu är det dags att lära känna de nya. med allt vad det innebär.
hur kan jag tvivla med allt stöd jag har bakom mig? ett helt fantastiskt stöd. jag är djupt rörd över alla fina samtal o ord. jag säger det för sällan men jag älskar er. min familj o mina vänner är världens bästa, så hur ska jag kunna misslyckas med någonting jag tar mig an?
kärlek
Hur kan man tvinga någon att bli förälder?
Jag ramlade in på din sida.
Jag har bara läst en del.
Men åh, vad du skriver vackert.
Om en situation som säkert många av oss känner igen sig i, men inte många har stake att stå upp o säga.
Du är en stark människa.
Det känns som värst nu. Men nu är du på botten.
Sen flyter du upp igen. Jag lovar.
Var rädd om dej.
