plötsligt så...
allt blev plötsligt så verkligt. det är en sak att prata om det. men plötsligt stod verkligheten utanför min dörr o ville komma in o titta.
hela dagen har jag gått omkring som på nålar. det skulle komma hit en människa o titta på mitt hem för ett eventuellt byte med hans 3a på friisgatan.
en ihopflyttning alltså. mellan mig o niclas.
det har varit härligt att gå o tänka på det o kolla på lägenheter. men nu när det blev verkligt så kändes det bara så...läskigt. o stort. en familj liksom. hjälp!
när människan varit här o tittat blev jag otroligt trött. all psykisk stress under dagen tog ut sin rätt o jag var bara tvungen att gå o lägga mig.
nu känner jag mig otröstlig o bara gråter. vet inte för vad egentligen. det är konstigt att vara gravid...
önskar att det hände nåt nytt o kul nån gång men allt går i samma hjulspår o dagarna bara går. min kropp sätter gränser för vad jag kan göra o det gör mig rastlös. jag skulle vilja springa 3-4 km o lyssna på hög musik i mp3an. eller åka pulka. eller bli jävligt full.
hela dagen har jag gått omkring som på nålar. det skulle komma hit en människa o titta på mitt hem för ett eventuellt byte med hans 3a på friisgatan.
en ihopflyttning alltså. mellan mig o niclas.
det har varit härligt att gå o tänka på det o kolla på lägenheter. men nu när det blev verkligt så kändes det bara så...läskigt. o stort. en familj liksom. hjälp!
när människan varit här o tittat blev jag otroligt trött. all psykisk stress under dagen tog ut sin rätt o jag var bara tvungen att gå o lägga mig.
nu känner jag mig otröstlig o bara gråter. vet inte för vad egentligen. det är konstigt att vara gravid...
önskar att det hände nåt nytt o kul nån gång men allt går i samma hjulspår o dagarna bara går. min kropp sätter gränser för vad jag kan göra o det gör mig rastlös. jag skulle vilja springa 3-4 km o lyssna på hög musik i mp3an. eller åka pulka. eller bli jävligt full.
Kommentarer
Trackback
