typ trettionånting

varför är det så?

min numera älskling nummer 1, musse hasselvall (jag tror på allvar att jag är förälskad i honom...sorgligt), sa i en intervju i cosmopolitan, som för övrigt är en kuktidning, att han önskade sig en stark, självsäker kvinna. visst, hade hans tjejkompisar sagt, det är bara något som ni säger. i slutändan väljer ni bort henne. o han trodde tyvärr att det var så. att han trots allt ville känna sig lite "mansgrisig", som han uttryckte det.

starka kvinnor blir era polare. ni gillar oss. vi är lätta att umgås med, som en killkompis men med schysstare former. vi blir "bara" era vänner för att ni är rädda att eran manlighet ska komma i skymundan för en kvinna som tar plats. sen hamnar ni där. med ett våp som inte kan peka ut nordamerika på kartan. som har rosa mjukisbyxor med nån jävla text på röven. som har hundra par skor, löshår o lösnaglar. (nu generaliserar jag hej vilt...) men hon får er att känna er manliga.

well, det är eran förlust.

jag säger hej till den man som pallar med en uttåtriktad, smått galen kvinna som vet vad hon vill o säger det. den mannen behöver inte en kvinna för att hävda sin manlighet. han behöver inte ens träna nån bögig kampsport eller ha en fet bil. han VET att han är en man ändå. o han är sexig som fan i mina ögon!


"maybe some women arent meant to be tamed. maybe they need to run free until they find someone just as wild to run with them." - carrie, sex and the city

varje gång jag sätter mig ner o ska skriva nytt inlägg verkar orden ha försvunnit. var tar de vägen?