typ trettionånting

jag har svårt för att öppna mitt hjärta för folk o låta dem klampa in.
för mycket i backspegeln gör det svårt.
jag kan kämpa emot. länge länge. verka kylig o inte älskvärd över huvud taget.

men han gjorde att jag kände mig trygg o säker o även om jag kanske inte var kär, så bestämde jag mig för att släppa in honom i värmen. jag öppnade dörren på glänt... mjuknade i mina konturer o i mitt språk. han märkte det direkt o blev som jag befarat...rädd.

det kändes som att bli slagen på fingrarna. som om jag gjort något jag visste var fel. vad fan sysslade jag med egentligen?? VA?!

sorgligt.

jag vet att han o jag är på helt olika platser i livet. att det är konstigt.
men ändå... han är en av de finaste människor jag träffat på länge o jag tycket otroligt mycket om honom.

känslan "att aldrig mer" är bedövande.
känslan o vetskapen om att det som bara ni delat förut, en dag kommer att delas med någon annan, gör att magen vrids om som en trasa... men det är en sanning lika säker som döden o det är bara att acceptera.

såret som lämnas efter ska aldrig ignoreras. det ska vårdas ömt. ignoreras det kommer den tunna ruvan rivas upp igen. gång på gång. såret är där av en anledning o läkningen har olika stadier. du måste genomgå dem alla. det finns inga genvägar. allt måste bearbetas.

värsta tänkbara scenariot för ett nästan utläkt sår är att falla för det välbekanta o trilla dit igen. av gamla mönster. av vetskapen om vad man får. av kroppar som längtar, värker o saknar.
såret öppnas igen. vidöppet, infekterat o ömmande. du säger till dig själv att inget vaknat inom dig, nä den är verkligen borta, den där känslan. men du vet att du ljuger. ett litet frö börjar växa. inte som förut. ingenting kan någonsin bli som förut men likväl så växer någonting. omedvetet. så klart.

när den så obehagligaste av sanningar till sist dyker upp (den kommer att dyka upp, var så säker) så trodde du kanske att du var förberedd. Ack så fel du hade! du kan aldrig förbereda dig. du kommer att känna dig sviken o lurad på tid, känslor o tillit. o ditt sår varar o ömmar.

igonera inte såret. glöm inte bort såret. vårda det. ni delade en bit historia tillsammans. er tid har format er, till det bättre o kanske även till det sämre. ni har älskat o minnena försvinner aldrig. det räcker med en låt, en doft, ett ställe, så vaknar något o ärret efter såret gör sig till känna.
glöm aldrig bort det fina. till o med det dåliga är värt att minnas.
ni har delat det största. kärleken. det kan man aldrig glömma.


tiden läker alla sår, sa någon.
tiden, förlåtelse, förståelse o acceptans läker alla sår, säger jag.

jag minns när våren var en flörtig gentleman som med varma vindar fick dig att fnittra som en flicka, doften av jord o mylla gjorde dig upprymd, ljusare kvällar ingav löften. varje varm solstråle som smekte din kropp fick han dig att med glädje ta av dig plagg efter plagg, tills du stod där, naken o redo för att han skulle infria alla löften. vilket han alltid gjorde också.

numera beter sig våren som en yster yngling som knappt hunnit innanför ytterdörren förrän hans hand hamnat på ditt könsorgan....