typ trettionånting

känslan "att aldrig mer" är bedövande.
känslan o vetskapen om att det som bara ni delat förut, en dag kommer att delas med någon annan, gör att magen vrids om som en trasa... men det är en sanning lika säker som döden o det är bara att acceptera.

såret som lämnas efter ska aldrig ignoreras. det ska vårdas ömt. ignoreras det kommer den tunna ruvan rivas upp igen. gång på gång. såret är där av en anledning o läkningen har olika stadier. du måste genomgå dem alla. det finns inga genvägar. allt måste bearbetas.

värsta tänkbara scenariot för ett nästan utläkt sår är att falla för det välbekanta o trilla dit igen. av gamla mönster. av vetskapen om vad man får. av kroppar som längtar, värker o saknar.
såret öppnas igen. vidöppet, infekterat o ömmande. du säger till dig själv att inget vaknat inom dig, nä den är verkligen borta, den där känslan. men du vet att du ljuger. ett litet frö börjar växa. inte som förut. ingenting kan någonsin bli som förut men likväl så växer någonting. omedvetet. så klart.

när den så obehagligaste av sanningar till sist dyker upp (den kommer att dyka upp, var så säker) så trodde du kanske att du var förberedd. Ack så fel du hade! du kan aldrig förbereda dig. du kommer att känna dig sviken o lurad på tid, känslor o tillit. o ditt sår varar o ömmar.

igonera inte såret. glöm inte bort såret. vårda det. ni delade en bit historia tillsammans. er tid har format er, till det bättre o kanske även till det sämre. ni har älskat o minnena försvinner aldrig. det räcker med en låt, en doft, ett ställe, så vaknar något o ärret efter såret gör sig till känna.
glöm aldrig bort det fina. till o med det dåliga är värt att minnas.
ni har delat det största. kärleken. det kan man aldrig glömma.


tiden läker alla sår, sa någon.
tiden, förlåtelse, förståelse o acceptans läker alla sår, säger jag.