att kyssa en groda
"hon var en som tillät andra att gå för långt. om o om igen. hon kysste en groda för att han skulle bli en prins tills hon själv blev en groda.
varför satte hon aldrig upp spärrvakter? hon visste genast svaret. hon ville inte bli lämnad. hon ville ge männen goda skäl att stanna. men skulle hon svika sig själv för att vara till lags för en karl? då var det väl bättre att vara utan så hade hon åtminstone sig själv i behåll. ändå trängde rädslan fram. en kvinna utan man är en halvmesyr, sa den henne. en kvinna utan sig själv är en helmisär! kontrade hon snabbt."
unni drougge "andra sidan alex"
när kristoffer o jag träffades var han 19 år. han skulle fylla 20 men han var 19. jag brakade rakt in i hans liv genom en rejäl whiskeyfylla o ett "ska vi hångla?". efter en vinglig promenad hem till mig o ett rock n roll-knull senare var det klippt. han var kär o beroende. jag var kär o beroende.
hans mamma däremot gillade knappast tanken om att hennes yngsta son blivit bortrövad av en mycket dålig o 4 år äldre flicka. men så blev det. jag flyttade till malmö o han bodde hos mig ofta han kunde o när han sen påbörjade sin militärtjänst i skövde såg mamma ännu mindre av sin son.
allt var bra. vi svävade på rosa moln.
1,5 år senare var det inte lika kul längre. vi bråkade jämt. eller jag bråkade. kristoffer bråkade aldrig tillbaka. hans gapiga äldre kvinna till flickvän kunde utan problem starta ett bråk, föra ett bråk, avsluta ett bråk - utan att han sagt ett ord. noll respons. känslan inom mig bara växte. något var allvarligt fel.
vi kunde bråka helt öppet inför andra, vilket inte gjorde mig särskilt populär bland hans vänner.
det var en slags hatkärlek.
jag var hans manager, hans stöttepelare, hans extramorsa, hans markservice.
jag gjorde slut. orden bara hoppade ur min mun som så många gånger förr under våra bråk. men den här gången var det något i kristoffers ögon som sa mig att ja, nu fick det vara nog.
neeeej! FAN! tjöt det inom mig. vem är jag utan kristoffer? besvikelsen o ilskan tog över o tystade den lilla rösten inom mig, som trots allt tyckte att det var rätt beslut. jag kunde inte acceptera. kristoffers ögon var helt lugna. paniken o vansinnet tog min kropp i besittning.
slut var det. men vad hjälpte det när vi bodde i samma hus?
vi fortsatte umgås. hade koll på varandra, vem vi festade med, om vi tog med någon hem. o när lusten föll på så knullade vi. det var destruktivt o ångestfyllt o jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat. jag var så svag o beroende o så fast i bilden om att man måste ha pojkvän. vad gjorde väl det att vi bråkade jämt? att han inte respekterade mig? att han tog mig för given? allt kunde väl inte vara perfekt. vilket förhållande var det?
jag försökte nå kristoffer men han var sluten.
i en dimmig whiskeystund hånglade jag upp kristoffers kompis o drog med mig honom hem. jag visste att kristoffer skulle komma upp på morgonen efter jobb med bullar. jag visste att han skulle se sin vän i sin exflickväns säng. jag visste att han skulle se på mig att jag var nyknullad, att han skulle känna doften av varma kroppar o sex. jag visste men jag brydde mig inte.
kristoffers ögon. någonting gick sönder inom honom. äntligen fick jag en reaktion. efter 2 år reagerade han.
han vände i dörren. jag la mig åter ner bredvid min synd o där låg vi o skämdes, även om jag sturskt försökte låtsas som ingenting. men ångesten rann ut ur mina porer. huvudvärken dånade i huvudet.
kristoffer grät. grät i flera dagar. under våra 4 år grät han två gånger. det var då o när hans mormor dog. jag grät o kände mig som en skit.
men vi blev tillsammans igen.
ingenting blev bättre. vi lekte tvåsamhet. jag var gapig o han tyst o undvikande. jag vände ut o in på mig själv för att han skulle se mig. dödade mina egna behov för att tillfredsställa hans. jag var hans klippa. kunde göra vad som helst för hans skull. allt för att han skulle se mig så som jag såg honom. men han fanns helt enkelt inte där hos mig. jag gav av mig själv tills där inte längre fanns nåt att ge. jag var fullkomligt tömd o kvar fanns bara bitterhet.
en december morgon klockan 4 ringde kristoffer från jobb för att säga att han inte kom hem. ingen magsmärta, panik eller ilska. jag kände mig bara fullkomligt lugn. "det är slut kristoffer! SLUT! fattar du? jag orkar inte mer!"
det tog ett år för mig att komma över honom. han gick vidare som om inget hänt. våra 4 år viftades bort. som om jag aldrig funnits. hade han någonsin älskat mig?
jag läste "andra sidan alex" 1998 första gången. men då var jag för ung för att förstå. nu förstod jag bättre o fann en tröst. det var inte mig det var fel på. det var honom. o vi två tillsammans.
varför satte hon aldrig upp spärrvakter? hon visste genast svaret. hon ville inte bli lämnad. hon ville ge männen goda skäl att stanna. men skulle hon svika sig själv för att vara till lags för en karl? då var det väl bättre att vara utan så hade hon åtminstone sig själv i behåll. ändå trängde rädslan fram. en kvinna utan man är en halvmesyr, sa den henne. en kvinna utan sig själv är en helmisär! kontrade hon snabbt."
unni drougge "andra sidan alex"
när kristoffer o jag träffades var han 19 år. han skulle fylla 20 men han var 19. jag brakade rakt in i hans liv genom en rejäl whiskeyfylla o ett "ska vi hångla?". efter en vinglig promenad hem till mig o ett rock n roll-knull senare var det klippt. han var kär o beroende. jag var kär o beroende.
hans mamma däremot gillade knappast tanken om att hennes yngsta son blivit bortrövad av en mycket dålig o 4 år äldre flicka. men så blev det. jag flyttade till malmö o han bodde hos mig ofta han kunde o när han sen påbörjade sin militärtjänst i skövde såg mamma ännu mindre av sin son.
allt var bra. vi svävade på rosa moln.
1,5 år senare var det inte lika kul längre. vi bråkade jämt. eller jag bråkade. kristoffer bråkade aldrig tillbaka. hans gapiga äldre kvinna till flickvän kunde utan problem starta ett bråk, föra ett bråk, avsluta ett bråk - utan att han sagt ett ord. noll respons. känslan inom mig bara växte. något var allvarligt fel.
vi kunde bråka helt öppet inför andra, vilket inte gjorde mig särskilt populär bland hans vänner.
det var en slags hatkärlek.
jag var hans manager, hans stöttepelare, hans extramorsa, hans markservice.
jag gjorde slut. orden bara hoppade ur min mun som så många gånger förr under våra bråk. men den här gången var det något i kristoffers ögon som sa mig att ja, nu fick det vara nog.
neeeej! FAN! tjöt det inom mig. vem är jag utan kristoffer? besvikelsen o ilskan tog över o tystade den lilla rösten inom mig, som trots allt tyckte att det var rätt beslut. jag kunde inte acceptera. kristoffers ögon var helt lugna. paniken o vansinnet tog min kropp i besittning.
slut var det. men vad hjälpte det när vi bodde i samma hus?
vi fortsatte umgås. hade koll på varandra, vem vi festade med, om vi tog med någon hem. o när lusten föll på så knullade vi. det var destruktivt o ångestfyllt o jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat. jag var så svag o beroende o så fast i bilden om att man måste ha pojkvän. vad gjorde väl det att vi bråkade jämt? att han inte respekterade mig? att han tog mig för given? allt kunde väl inte vara perfekt. vilket förhållande var det?
jag försökte nå kristoffer men han var sluten.
i en dimmig whiskeystund hånglade jag upp kristoffers kompis o drog med mig honom hem. jag visste att kristoffer skulle komma upp på morgonen efter jobb med bullar. jag visste att han skulle se sin vän i sin exflickväns säng. jag visste att han skulle se på mig att jag var nyknullad, att han skulle känna doften av varma kroppar o sex. jag visste men jag brydde mig inte.
kristoffers ögon. någonting gick sönder inom honom. äntligen fick jag en reaktion. efter 2 år reagerade han.
han vände i dörren. jag la mig åter ner bredvid min synd o där låg vi o skämdes, även om jag sturskt försökte låtsas som ingenting. men ångesten rann ut ur mina porer. huvudvärken dånade i huvudet.
kristoffer grät. grät i flera dagar. under våra 4 år grät han två gånger. det var då o när hans mormor dog. jag grät o kände mig som en skit.
men vi blev tillsammans igen.
ingenting blev bättre. vi lekte tvåsamhet. jag var gapig o han tyst o undvikande. jag vände ut o in på mig själv för att han skulle se mig. dödade mina egna behov för att tillfredsställa hans. jag var hans klippa. kunde göra vad som helst för hans skull. allt för att han skulle se mig så som jag såg honom. men han fanns helt enkelt inte där hos mig. jag gav av mig själv tills där inte längre fanns nåt att ge. jag var fullkomligt tömd o kvar fanns bara bitterhet.
en december morgon klockan 4 ringde kristoffer från jobb för att säga att han inte kom hem. ingen magsmärta, panik eller ilska. jag kände mig bara fullkomligt lugn. "det är slut kristoffer! SLUT! fattar du? jag orkar inte mer!"
det tog ett år för mig att komma över honom. han gick vidare som om inget hänt. våra 4 år viftades bort. som om jag aldrig funnits. hade han någonsin älskat mig?
jag läste "andra sidan alex" 1998 första gången. men då var jag för ung för att förstå. nu förstod jag bättre o fann en tröst. det var inte mig det var fel på. det var honom. o vi två tillsammans.
Kommentarer
Trackback
