i like the comfort in being sad
i går föll jag.
för en stund kände jag smärta o en otrolig sorg.
o jag grät. jag grät för misslyckandet som jag varit medveten om en lång tid.
o med tårarna rinnandes längst kinderna kom insikten mig till mötes.
o med det samma försvann sorgen.
jag vet nu att jag valt det själv. jag vet varför jag väljer det också. o jag hade kunnat välja bort dig. det handlar inte om styrka som jag trodde. det handlar om att jag hellre vill ha et så än något seriöst, något inpå livet, något avslöjande.
jag säger att jag saknar kärleken. men när den erbjuder sig flyr jag.
kärleken hade fått mig att ta av rustningen, riva murarna.
kärleken hade fått mig att känna mig liten. svag. oerfaren. osäker. obildad. dum.
bättre då att vara säker på jag blir blåst av en idiot. då vet jag iallafall.
på något sätt kan jag till o med lura mig själv attdet är okej. att jag egentligen inte är berörd av det.
(men bakom fasaden sitter jag i ett hörn, benen uppdragna till hakan o gråter stilla. men du får aldrig veta)
förhållande är bara en del.
hela mitt liv är fyllt med rädsla för något seriöst. så fort något blir seriöst finns risken att bli avslöjad, att någon ser igenom o ser hur det egentligen ligger till. med något seriöst kommer också risken o chansen till misslyckande.
så jag leker bara. låtsas. så långt det går.o när någon råkar komma lite för nära - dags att gå vidare.
nu sitter jag här. förstår problemet. det står här svart på vitt.
hur går man vidare? hur släpper jag på kontrollen? hur släpper jag fasaden?
vad existerar bakom fasaden?
tänk om där inte finns någonting alls? men finns det ens något när fasaden är uppe?
finns jag? VEM är jag?
det finns ta mig fan inget äkta alls i mitt liv! allt är uppbyggt av drömmar o fantasier.
på onsdag blir jag 31 år gammal.
jag lever som en tonåring.
så vad gör man?
jag vet vad jag gör nu.
jag gråter. hejdlöst. andlöst.
tröstlöst.
imorgon ska jag försöka göra något seriöst. jag ska försöka att inte vara rädd.
men tills dess gråter jag för allt som gått förlorat.
im the pretender.
för en stund kände jag smärta o en otrolig sorg.
o jag grät. jag grät för misslyckandet som jag varit medveten om en lång tid.
o med tårarna rinnandes längst kinderna kom insikten mig till mötes.
o med det samma försvann sorgen.
jag vet nu att jag valt det själv. jag vet varför jag väljer det också. o jag hade kunnat välja bort dig. det handlar inte om styrka som jag trodde. det handlar om att jag hellre vill ha et så än något seriöst, något inpå livet, något avslöjande.
jag säger att jag saknar kärleken. men när den erbjuder sig flyr jag.
kärleken hade fått mig att ta av rustningen, riva murarna.
kärleken hade fått mig att känna mig liten. svag. oerfaren. osäker. obildad. dum.
bättre då att vara säker på jag blir blåst av en idiot. då vet jag iallafall.
på något sätt kan jag till o med lura mig själv attdet är okej. att jag egentligen inte är berörd av det.
(men bakom fasaden sitter jag i ett hörn, benen uppdragna till hakan o gråter stilla. men du får aldrig veta)
förhållande är bara en del.
hela mitt liv är fyllt med rädsla för något seriöst. så fort något blir seriöst finns risken att bli avslöjad, att någon ser igenom o ser hur det egentligen ligger till. med något seriöst kommer också risken o chansen till misslyckande.
så jag leker bara. låtsas. så långt det går.o när någon råkar komma lite för nära - dags att gå vidare.
nu sitter jag här. förstår problemet. det står här svart på vitt.
hur går man vidare? hur släpper jag på kontrollen? hur släpper jag fasaden?
vad existerar bakom fasaden?
tänk om där inte finns någonting alls? men finns det ens något när fasaden är uppe?
finns jag? VEM är jag?
det finns ta mig fan inget äkta alls i mitt liv! allt är uppbyggt av drömmar o fantasier.
på onsdag blir jag 31 år gammal.
jag lever som en tonåring.
så vad gör man?
jag vet vad jag gör nu.
jag gråter. hejdlöst. andlöst.
tröstlöst.
imorgon ska jag försöka göra något seriöst. jag ska försöka att inte vara rädd.
men tills dess gråter jag för allt som gått förlorat.
im the pretender.
Kommentarer
Trackback
