slutet på killarna som verkligen betydde nåt. eller?
baksidan av söderslättsgymnasiet, trelleborg, 1994:
magnus sitter på stentrappan med ansiktet begravt i händerna. min långa, svartklädda dödsmetallare o numera fd pojkvän, sen 5 minuter tillbaka, gråter stilla. allt jag vill göra är att gå tillbaka i tiden o ta tillbaka allt jag sagt. ta honom i min famn o be om förlåtelse. men jag står med armarna i kors o är alldeles för stolt för att medge att jag hade fel. jag vill inte alls göra slut. orden växer sig stora inom mig o jag vill bara få ut dom men jag förblir tyst.
världens finaste magnus gråter över mitt misstag o jag ångrar det där än idag.
upplandsgatan, malmö, 1996:
tiden har kommit, det är dags. nu finns ingen återvändo. flera månders vetskap står slutligen framför oss. o alla bilder jag målat upp inom mig hur det skulle bli är som bortblåsta. ingenting skulle kunna förbereda mig på det som håller på att hända. o det finns inget mer att säga.
jag sitter på sängkanten o enrique sitter på huk framför mig. hans ögon är fyllda med tårar. jag trycker honom hårt mot mitt bröst o det känns som om jag ska gå sönder inombords. saknaden är total. redan. några tårar kommer inte. inte nu. han reser sig upp, smeker min kind, går mot dörren. jag vill gå efter men mina ben har slutat lyda mig. han viskar fram ett hejdå o stänger dörren bakom sig.
allt känns overkligt o det fullkomligt brister för mig. sängen blir min tillflyktsort o tårarna tycks aldrig ta slut.
enrique flyttar tusentals mil ifrån mig o vi ses aldrig igen.
brobygatan, malmö, 2004:
kristoffer bär ut sina grejer ur lägenheten o jag sitter förbannad o ledsen i soffan o tittar på. vägrar hjälpa till. overklighetskänslan är så stor o så obegriplig. kristoffer ska inte längre bo med mig. för varje minut som går så försvinner han ur min lägenhet, ur mitt liv. på riktigt denna gången. o jag är så arg. arg o förbannad o fortfarande är mina frågor obesvarade.
han försvinner med de sista grejerna o jag kan inte säga något. sitter kvar i soffan o stirrar in i väggen en hel eftermiddag. bittra, arga, sårade tårar bränner hål på mina kinder o 4 år är till ända.
karlskronaplan, malmö, 2008:
jag kommer hem utmattad från ett spinningpass. något känns olustigt inom mig. trots nattens o morgonens fantastiska timmar så känns allt fel. det är dags. dags att på riktigt få ett slut.
först tänker jag vänta men sen inser jag att jag redan skjutit upp det i allt för många månader o att det bara måste göras nu. NU!
författar ihop ett uselt sms o slänger iväg det. vill inte, vill inte, vill inte! det är bättre att ha honom ibland än inte alls, tänker jag. men en annan röst överröstar den o säger att jag fan är värd så mycket mer. tårarna börjar redan trilla. jag vet redan hans svar. men det hinner gå en timme utan något svar. o snart har hela kvällen gått utan svar. sorgen växer i mitt bröst.
men nästa dag har något lättat från bröstet. jag känner mig befriad. det är dags att börja tideräkningen efter mathias.
på söndagen trillar ett sms in o det är seriöst o ärligt o ger mig svar o ett slut. jag är klar. no more tears.
ser ni en röd tråd? jag gör.
magnus sitter på stentrappan med ansiktet begravt i händerna. min långa, svartklädda dödsmetallare o numera fd pojkvän, sen 5 minuter tillbaka, gråter stilla. allt jag vill göra är att gå tillbaka i tiden o ta tillbaka allt jag sagt. ta honom i min famn o be om förlåtelse. men jag står med armarna i kors o är alldeles för stolt för att medge att jag hade fel. jag vill inte alls göra slut. orden växer sig stora inom mig o jag vill bara få ut dom men jag förblir tyst.
världens finaste magnus gråter över mitt misstag o jag ångrar det där än idag.
upplandsgatan, malmö, 1996:
tiden har kommit, det är dags. nu finns ingen återvändo. flera månders vetskap står slutligen framför oss. o alla bilder jag målat upp inom mig hur det skulle bli är som bortblåsta. ingenting skulle kunna förbereda mig på det som håller på att hända. o det finns inget mer att säga.
jag sitter på sängkanten o enrique sitter på huk framför mig. hans ögon är fyllda med tårar. jag trycker honom hårt mot mitt bröst o det känns som om jag ska gå sönder inombords. saknaden är total. redan. några tårar kommer inte. inte nu. han reser sig upp, smeker min kind, går mot dörren. jag vill gå efter men mina ben har slutat lyda mig. han viskar fram ett hejdå o stänger dörren bakom sig.
allt känns overkligt o det fullkomligt brister för mig. sängen blir min tillflyktsort o tårarna tycks aldrig ta slut.
enrique flyttar tusentals mil ifrån mig o vi ses aldrig igen.
brobygatan, malmö, 2004:
kristoffer bär ut sina grejer ur lägenheten o jag sitter förbannad o ledsen i soffan o tittar på. vägrar hjälpa till. overklighetskänslan är så stor o så obegriplig. kristoffer ska inte längre bo med mig. för varje minut som går så försvinner han ur min lägenhet, ur mitt liv. på riktigt denna gången. o jag är så arg. arg o förbannad o fortfarande är mina frågor obesvarade.
han försvinner med de sista grejerna o jag kan inte säga något. sitter kvar i soffan o stirrar in i väggen en hel eftermiddag. bittra, arga, sårade tårar bränner hål på mina kinder o 4 år är till ända.
karlskronaplan, malmö, 2008:
jag kommer hem utmattad från ett spinningpass. något känns olustigt inom mig. trots nattens o morgonens fantastiska timmar så känns allt fel. det är dags. dags att på riktigt få ett slut.
först tänker jag vänta men sen inser jag att jag redan skjutit upp det i allt för många månader o att det bara måste göras nu. NU!
författar ihop ett uselt sms o slänger iväg det. vill inte, vill inte, vill inte! det är bättre att ha honom ibland än inte alls, tänker jag. men en annan röst överröstar den o säger att jag fan är värd så mycket mer. tårarna börjar redan trilla. jag vet redan hans svar. men det hinner gå en timme utan något svar. o snart har hela kvällen gått utan svar. sorgen växer i mitt bröst.
men nästa dag har något lättat från bröstet. jag känner mig befriad. det är dags att börja tideräkningen efter mathias.
på söndagen trillar ett sms in o det är seriöst o ärligt o ger mig svar o ett slut. jag är klar. no more tears.
ser ni en röd tråd? jag gör.
Kommentarer
Trackback
