typ trettionånting

jag är den eviga singeln, brukar jag säga. men jag tror inte att nån förstår att jag faktiskt på allvar tror eller nästan känner att det är så. "nä men du kommer att träffa någon, vänta bara o se".
ibland blir jag riktigt ledsen när jag tänker på det, att det faktiskt inte skulle finnas någon för mig där ute. men för det mesta är jag nöjd. faktiskt.

det enda som känns jobbigt med singelsituationen är isåfall barnfrågan. men vill jag bli förälder finns det alternativ o den senaste tiden har jag funderat mycket på det. jag har nästan beslutat mig för att bli en ensamstående singelmamma. jag vet att jag kan klara av det. jag tror till o med att jag kommer att klara det bättre utan en man. jag har ett helt gäng med syskon som kan hjälpa till, en mamma o en pappa jag vet ställer upp, vänner med barn att umgås med. 

ju mer jag tänker på det, desto självklarare känns det för mig.
då blir man happy när de börjar visa program på teve om singelmammor!

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=95054&from=program_ao

eller när man hittar en hel förening på internet om frivilligt ensamstående mammor!

www.femmis.se